Nu är det snart tre månader sen du försvann.
Tre månader sen någon av oss hörde din röst.
Dagar, veckor och månader av förtvivlan om vart du är. Jag hoppas fortfarande på att du finns här ibland oss på jorden, att du bara vill ta en paus ifrån allt.
Du gör oss sömnlösa på nätterna och tankspridda på dagarna. Din pappa är överallt och söker efter dig medan din mamma sitter hemma för att hon är rädd för att missa ditt samtal.
Jag trodde aldrig att min nära kunde försvinna spårlöst i vårt land, utan att lämna det minsta spår efter sig.
Det enda jag känner är saknad och förtvivlan över att du fortfarande är borta, Alexander...
Vad fint skrivet Sabina! Tänk att en ung grabb med livet framför sig kan känna sån hopplöshet och misstro på framtiden.
SvaraRaderaSnälla Alexander om du läser detta. Du kan väl höra av dig så att vi vet att du lever i alla fall. det som har hänt i livet kan vi inget göra åt men FRAMTIDEN ligger i DINA händer. Ta vara på den chansen!
Kram Pia
Det var snällt och vackert av dig, kram "kusin"
SvaraRadera