Jag var på kyrkogården idag och tände ett ljus för en mycket saknad vän.Det gör fortfarande så fruktansvärt ont att gå till graven fast jag kan stanna där i timmar för att bara minnas. Jag och R stod varandra mycket, mycket nära under en lång period. Vi jobbade alltid samma pass och var väldigt mycket med varandra på fritiden. Han var superduktig på musik och jag satt gärna och lyssnade på honom.
Dagen innan han valde att lämna oss för änglarna satt vi i flera timmar och pratade om allt och inget som vi brukade göra. Han hade varit nere på stranden tidigare på dagen och hittat en vit, len sten som han gav till mig. "-Ens inte stenarna kommer skilja oss åt, någonsin" sa han och kysste min kind. Dagen efter fick jag ett samtal från en gemensam vän som berättade vad som hade hänt och berättade även att R hade nämnt mig i sitt brev. Ännu en gång sa/skrev han att inget kommer att skilja oss åt, bara molnen som var i vägen denna gång.
Varför gjorde man inget, när man på sätt och vis visste?
Det gör fortfarande så fruktansvärt ont Reza...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar