För ett par timmar sedan fick jag ett mejl från min nära och älskade vän, som började så här:
"Hej mina fina! Igår fick jag det värsta beskedet i hela mitt liv. Dom har hittat en tumör i lillebrors huvud och den sitter tyvärr så illa att den inte går att operera. Han åkte in i lördags efter att varit dålig i en månad och haft yrsel mm, och nu har vi alltså fått besked. Min älskade lillebror har cancer..."
Jag tänker hålla lillebror och hans familj anonyma av respekt och för att han ska kunna ta detta i sin egna takt.
På mindre än tre överjä*liga veckor känner jag nu hur allt börjar rasa samman för mig och mina nära.
Farmor snubblar och slår sig rätt illa och blir inlagd i två veckor. Och hennes provtagningar visar inga roliga resultat.
Mamma blir inlagd för akut magsår.
Pappa får en akuttid för operation för sitt söndriga knä.
Min, snart 20 åriga,
kusin är anmäld försvunnen och har varit det i snart 3 veckor. Ingen vet vart han har tagit vägen och polisen jobbar inte ihjäl sig precis.
Och som inte detta vore nog så har
jag bestämt mig för att bli ensamstående med barnen igen då deras pappa och jag har en väldigt olik syn på vardagen/livet m.m.
I vilken ände börjar man reda ut nystanet?
Vart börjar man?....
För ER som undrar varför jag är som jag är just nu, här har ni svaren...
